Jag vet att de flesta känner så ibland, att de inte har lust att vara den de är. Det gör jag med, för denna huvudvärk som får musklerna på mitt huvud att krampa, gör mig smått hysterisk. Två år har snart gått sedan älskade Iza tog sats och hoppade upp (samtidigt som jag böjde mig ner för att lyfta upp henne) på trimbordet. Hon träffade min ögonbryn. Det svartnade rätt ordentligt både bildligt och bokstavligt för ögonen.
Hade mitt bäcken varit stabilt och jag burit huvudet som de flesta andra har det nog gett med sig på de 4 månader läkarna spådde att det skulle ta. Men nu balanserar jag ofta med hjälp av fötter, knän, axlar och nacke, spatt överkroppen inte hamnar över min mest instabila SI led. Så det blir tyvärr inte alls bättre, tvärt om.
Det positiva, för det finns faktiskt en positiv sak med detta - jag kan inte missköta mina bihålor (de är kroniskt inflammerade).Det går inte att gå runt och spänna nacken för att hålla huvudet uppe utan att få blixtrande huvudvärk. Och jag har mindre ont i knäna, för jag måste bromsa mina aktiviteter långt innan jag svajar så mycket att knäna får lösa balans problematiken. Så jag har faktiskt mindre ont i knän och bihålorna nu förtiden, alltid något att glädja sig åt i november mörkret.
Annars så har jag tränat sökruta med Hagel och Skoja i onsdags, två rallyserier (start fyra skyltar och mål) med Skoja och Dorit i torsdags och så sökruta för alla tre i fredags. Hagel fick en långpromenad & lite linjetag, med Martin i lördags. Jag fick lov att lyssna på min huvudvärk och pyssla inomhus med mindre projekt som apportering av kråka, kricka, starter, ögonkontakt och ingångar. Idag kan jag inte böjamig framåt - så det får bli vad det blir helt enkelt.
