Det vanligaste misstaget vi gör är att vi ändrar beteende. Vi gör på ett sätt på en plats, med en typ av föremål och på ett helt annat sätt på en annan plats eller med andra föremål.
Tydligast blir nog detta när vi går från leksak till dummy eller från dummy till vilt. Leksaken får hunden både dra och leka med, vi lockar till förföljande och det är hoppet om ännu ett kast som motiverar många hundar att lämna av.
När vi sen byter till dummy blir det mer på riktigt, ingen dragkamp är tillåten och en dag kräver föraren plötsligt stadga.
När vi sen byter till vilt så blir det för många hundägare uppenbart att det är dyra objekt, med begränsad hållbarhet och de tål inte alls att kastas med eller för den delen att tinas upp många gånger. Dragkamp och belöningskast med vilt
är det få som ägnar sig åt.
Att gå från Apportering av träapport till metallapport ger många huvudbry och ofta av samma anledning. Metallapporten är för oss människor laddad med ett annat värde än trä varianten varit.
Det är naturligtvis inte bara i hundvärlden vi har det här beteendet eller de olika förväntningarna. Fråga bara en lärare om hur duktiga barn är på engekska idag, men svenska det kan de inte stava alls. Men vi bakar in en massa olika värden i ämnet svenska.
Allt från en förväntan att det ska de kunna, de ska läsa fort, fe ska ha ordförståelse och kunna vara både informativa, ha språkbegrepp, lära sig om ämnet grammatik, didaktik, presentationer och rollspel, språkhistoria och ämnen och områden som vi
aldrig skulle blanda in i något annat språk - utan säga att detta är inte spanska, det är lästeknik, paiginering. eller dramaturgi. Så när vi säger att barn är bra på engelska idag och inte bra på svenska så beror det på:
- Vad vi har för förväntningar
- Vad vi lägger i ämnet
- Vad vi berömt och belönat för (eftersom vi lägger in fler kunskapsområden i ämnet svenska, så krävs det troligen fler och mer belöningar på fler områden för att det ska ses som positiv förstärkning från barnens sida).
- Hur brant vår krav-trappa är (hur stora steg vi har mellan varje krav för att belöna nästa steg).
- Våra mål men framför allt hur många delmål vi har.
Vi lägger med andra ord olika värden i olika ämnen, områden, övningar och föremål. Men hunden märker detta tydligast på följande sätt:
- Vårt kroppsspråk
- Vår stress (kortisol/adrenalin) nivå
- Att vi blir tråkiga (de ser sällan utebliven belöning som en morot eller om ni så vill som ett straff, utan oftare som att vi plötsligt blir otydligare, stelare och negativa).
- förstå och veta exakt vad som förväntas
- Ha en förväntan på exakt den belöningen
Och tycka att just det är motiverande. Få av oss blir väl motiverade av att chefen kommer in och säger att nu fick du ingen löneförhöjning! Men få ser det som blivit en vana som extra motiverande. För då är det inte längre någon bonus, utan
då är det plötsligt vardag.
Så vad som är belönande för eleven/hunden eller vem som, beror vad individen har förväntan. Vad vi lärt in är en belöning (hur många tyckte att rödvin/super surt godis eller att sitta still och inte göra något var en belöning när vi var småbarn?).
Vart ville jag komma med all denna text då? Jo när hunden börjar fumla med apporten så fundera över om:
- Du är otydlig i ditt kroppsspråk
- Har ändrat dina förväntningar på hur hunden bär/lämnar av
- Om du ökat kraven, kravtrappan blivit för brant
- Om du verkligen belönar det du prioriterar &/eller om du borde belöna det hunden är osäker på. Startar den sakta kanske vi ska gå in och öva starter och bryta, ösa in belöning så snart den startat fort (inte efter att den lämnat av)
Eller som jag insåg igår, att min hand för att lämna av i hade förflyttats från knähöjd till höfthöjd för fort - så hunden såg den inte som den hylla för avlämning som den är tänkt att vara. Eller som när en lärare påpekade att bara för att en
sak varit ett faktum (eleven var bättre på att åka skridskor än att åka skidor i årskurs ett) så är inte detta ett cementerat fakta. Det är bara så länge ni fortsätter att se det så som det verkligen är så. Ju mer skidor man åker och
ju mer stöd och peppning man får i och runt skidåkningen - dess bättre lär man bli. Men säger vi att eleven inte kan åka skidor tillräckligt många gånger, ja då ger den till slut upp och tror oss.
Så bara för att vi lärt oss lösa ett problem på ett sätt, så betyder det varken att det är det enda sättet eller att det egentligen är ett problem. Det är du som avgör om det är ett del steg, en process eller ett faktum.